Maja Petersson lade skorna på hyllan vid 19 och trodde att fotbollen var förbi. Men när hon bytte Stockholm mot Huskvarna för ett nytt jobb som kiropraktor vaknade något till liv igen. Hon sökte sig till Husqvarna FF, fick snabbt svar och klev in på träningsplanen, den här gången med visselpipan runt halsen. Nu är hon huvudtränare, helt utan lokala rötter, och precis det ser hon som sin största tillgång.

– Föreningen såg ett värde i att få in en tränare som kommer utifrån, som tidigare har spelat fotboll men inte har någon koppling till orten. Det tror jag gör skillnad, säger Maja Petersson.

Vad inspirerade dig till att bli tränare?

– Framför allt att få vara en del av utveckling och att utbilda. Det har alltid lockat. Att jobba i ett team, få vara en förebild och bidra med min kunskap och ge det jag själv inte fick när jag spelade fotboll. Jag ville vara den ledaren jag saknade.

Hon berättar att hon under sin tid som spelare nästan uteslutande hade manliga tränare, fram till det sista laget i Ljungby där hon äntligen fick en kvinnlig förebild. 

– Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som saknades. Men det känns som att det fortfarande finns en machokultur inom fotbollen, utan att jag menar det på ett drygt sätt. Det är skillnad på hur man behandlar och ser på manliga respektive kvinnliga spelare och ledare. Och det tror jag absolut påverkar hur många tjejer som tar steget och blir tränare.

Vilka egenskaper anser du är viktigast för att lyckas som tränare? 

– Kunskap, struktur och förmågan att skapa en bra gemenskap. Jag tror att jag är ganska bra på att sätta tydliga ramar och ändå ha en delaktighet med mina spelare. Och eftersom jag är helt utifrån kan jag ställa krav på ett annat sätt än vad en förälder kan göra. Det skapar trygghet och tydlighet i laget och ingen behöver undra om det favoriseras.

Vilka utmaningar möter du i ditt arbete som tränare? 

– Tid och resurser. Anledningen till att jag kan vara huvudtränare är att jag har ett flexibelt jobb som kiropraktor och kan styra mina arbetstider. Men det är i praktiken ett heltidsjobb där alla lediga timmar går till planering. 

– I min förening, likt många andra, bär föräldrar ett stort ansvar i ungdomsverksamheten och deras engagemang är helt ovärderligt. Precis som vi ställer krav på våra spelare att utvecklas, behöver vi också våga ställa krav på att tränarna har rätt kunskap och verktyg. Det handlar inte om att ifrågasätta insatsen, tvärtom, men när spelarna kommer upp i ålder ökar kraven och då är det viktigt att tränarna har förutsättningarna att möta dem och bidra till deras utveckling på bästa möjliga sätt.

Vad är din vision för dig själv och för svensk damfotboll? 

– För damfotbollens utveckling tror jag framförallt på kunskap – kunskapen bland oss ledare och viljan att lägga ner den tid som faktiskt krävs. Föreningarna behöver också vara tydliga och modiga i sina rekryteringar, och våga söka efter ledare med de egenskaper de verkligen värdesätter. För mig handlar det om rätt engagemang, kompetens och en vilja att ständigt utvecklas som ledare – för att vi i slutändan ska kunna ge våra spelare den allra bästa utvecklingen.

Vart är du om fem år? 

– Hoppas jag har tagit UEFA A-licensen. Och att jag på ett eller annat sätt fortfarande är huvudtränare i ett team, nivå spelar egentligen ingen roll. Men jag vill också kunna bidra utanför träningsplanen, att få vara med och utveckla och utbilda på bredare sätt. Kanske jobba med fotbollsintresserade på en skola. Där hoppas jag vara om fem år.