Julia Hellström behövde vända blicken mot tränaryrket efter att hon dragits med skador och operationer under sin tid som fotbollsspelare. Att få vara delaktig från andra sidan linjen visade sig fylla tomrummet efter att hon behövt avsluta karriären. I dag är hon tränare för IFK Göteborg WU19 och vill hjälpa sina spelare att nå sina drömmar.

– Även fast jag själv inte längre kunde jaga drömmen som jag hade som liten om att bli fotbollsproffs, så kan jag stå vid sidan om och se mina egna spelare jaga den drömmen och hjälpa dem att våga. Det tycker jag är väldigt motiverande, säger Julia Hellström.

Att skapa en miljö där hennes spelare känner sig trygga och sedda är viktigt för Julia. Hon förstår ansvaret i att ha någon annans utveckling i sina händer och tänker ständigt på hur hon kan göra det bättre. Samtidigt är det lika viktigt för henne att själv vara nyfiken.

– Ibland kan jag känna att man ser tränaren som den som ska ha alla svar, men jag tror att det många gånger kan vara tvärtom. Att man behöver våga ställa fler frågor än man själv har svar på. Jag tror inte att det betyder att man saknar riktning, utan att man är genuint intresserad och vill förstå sin trupp, sina spelare och ledarna omkring sig för att veta hur man ska ta det till nästa steg.

Hur tror du att dina spelare hade beskrivit dig?

– Jag hoppas att de hade beskrivit mig på ett liknande sätt som jag själv vill framstå. Min ambition är att skapa en miljö där spelarna känner sig trygga och vågar testa saker utan att vara rädda för att misslyckas. Jag vill också att de ska känna sig delaktiga i sitt eget lärande, så att man kan jobba tillsammans som en grupp och inte bara enskilt.

Vad har du för mål och drömmar med fotbollen i stort?

– Att ha andra tränare att se upp till är väldigt motiverande. Det gör att man känner att det finns en möjlighet att välja den här vägen. Så jag drömmer absolut om att vara tränare i någon större förening eller klubb. Det hade varit häftigt att kunna göra det utomlands också.

Samtidigt vill Julia inte att hennes tränarskap enbart ska mätas i resultat. När hon en dag tittar tillbaka på sin karriär vill hon känna att människorna hon arbetade tillsammans med också blev bättre av att just hon fanns där.

– Det kan handla om fotbollsmässig utveckling, men det kan lika väl handla om att någon började våga tro mer på sin egen förmåga.

I dag är det endast två kvinnor som är huvudtränare i OBOS Damallsvenskan. Hur ser du på det?

– Det är bara 14 lag i Damallsvenskan i år, och att bara två av tränarna är kvinnor är ju på tok för lite. Men samtidigt tycker jag att utvecklingen börjar gå framåt. Kollar vi bara några år bakåt i tiden så var det väl inte ens två stycken?

– Slutar man spela kanske det faller sig naturligt att välja en karriär som känns trygg. Där tror jag att man tappar ganska många duktiga fotbollsspelare som har all chans att bli bra tränare. Men med satsningar som Tränarlyftet (Svenska Fotbollförbundets initiativ för fler tränare som är kvinnor inom svensk fotboll) och alla andra initiativ som har startats tror jag att vi är på god väg.

För kvinnor inom sporten tror jag att det ofta blir naturligt att kombinera fotbollen med studier eller arbete vid sidan av för att få ihop det ekonomiskt. När man sedan slutar spela tror jag att vi riskerar att tappa många väldigt duktiga personer som hade kunnat bli fantastiska tränare och ledare, eftersom det tyvärr finns en risk att man väljer den karriär som känns tryggast.

-Därför tycker jag att det är extremt viktigt med initiativ som Tränarlyftet (Svenska Fotbollförbundets initiativ för fler tränare som är kvinnor inom svensk fotboll) och andra satsningar som gör det lättare att se tränaryrket som en möjlig väg framåt.

Är det viktigt med kvinnliga förebilder på ledarpositioner inom damfotbollen?

– Det tror jag absolut, men sedan tycker jag att det finns en diskussion kring vad som egentligen är kvinnligt och manligt ledarskap. Men som kvinna själv är det väl klart att man vill ha mer representation ute i klubbarna i Sverige.

– Jag tror att ju mer man pratar om det och ju mer representation det finns, desto fler kommer att kunna känna igen sig och se sig själva i rollen. När jag var liten och ville bli fotbollsproffs hade jag Marta som förebild, men jag tänkte nog aldrig på henne som damfotbollsspelare. Hon var bara en fotbollsstjärna i min värld.

– Jag vill att det ska vara samma väg framåt, och inte att det alltid ska betonas om det är en kvinnlig eller manlig tränare. Jag vill att det ska ges samma förutsättningar oavsett kön.

Om en tjej på 15–16 år hade kommit fram till dig och frågat hur man blir tränare, vad hade du gett för råd?

– Om hon redan spelar fotboll hade jag bett henne fortsätta spela, men samtidigt gå de grundkurser som finns för tränare och försöka vara med i något lag för att påbörja den biten. Om hon inte hade någon fotbollserfarenhet sedan tidigare hade jag sagt samma sak: gå utbildningarna och försök hjälpa till där du kan.

– Det är otroligt kul om man känner att det är tränare man vill bli. Jag ser gärna att fler tänker så, eftersom man inte bara kan bli fotbollsspelare. Tränare är också en väg framåt.

Intervjun görs inom ramen för Elitfotboll Dams initiativ Elite Coaching Pathways, som syftar till att öka antalet kvinnor i elittränarrollen.

Elite Coaching Pathways möjliggörs av Sundström Safety AB.