Som spelare var Mikaela Jacobson utespelare i hela sin uppväxt. Först när en skada tvingade upp henne i mål på en träning vid 19 års ålder upptäckte hon att målvaktsrollen passade henne bättre. Det bar henne till college i USA där hon spelade i fyra år. Sedan kom hon hem till Sverige och lade skorna på hyllan vid 28 – småskador på löpande band och ett barn på väg. I dag är hon målvaktstränare i F19-landslaget, utbildningsansvarig för målvaktsspel i Umeå IK och tränarutbildare. Allt vid sidan av ett heltidsjobb som projektledare inom IT.

– Att tillhöra fotbollen är ens identitet. Det är svårt att ta sig därifrån. Jag såg behovet av målvaktstränare och då var det självklart för mig att ta mig an den rollen, säger Mikaela Jacobson.

Vem är du och vilka roller har du i fotbollen i dag?

– Jag är först och främst en person som aldrig är still. Det händer alltid någonting. Jag har ett heltidsjobb som projektledare inom IT och utöver det ett antal uppdrag som tränare. Många frågar hur livet går ihop och en del orkar inte ens höra på allt jag har att göra. Men jag tycker om att ha det så.

– Jag bor i Umeå med min son som snart fyller tio. Större delen av livet tas upp av fotboll. När det ena jobbet är klart börjar nästa.

– Inom fotbollen är jag målvaktstränare i F19-landslaget och målvaktsinstruktör i Tipselit-målvaktsprojektet i Västerbotten och Norrbotten där jag utbildar både spelare och ledare.

– Sen är jag tränarutbildare i Målvakt D och C, handledare i UEFA Målvakt B och utbildningsansvarig för målvaktsspel i Umeå IK. Där jobbar jag med att skapa en struktur för utvecklingen av våra akademimålvakter och med att utbilda de tränare som redan finns i föreningen. Det är en ny roll i år så vi håller på att forma den. Det är väldigt roligt att föreningen har valt att lägga större fokus på det här området för att skapa en så god utvecklingsmiljö som möjligt för målvakterna. 

Hur såg din egen väg in i fotbollen ut?

– Jag har spelat hela livet men blev målvakt först när jag var 19. Det var ganska sent. Det var egentligen en skada som gjorde att jag blev tvungen att stå i mål på en träning. Då upptäckte jag att det var ganska kul och kände snabbt att det passade mig bättre.

– Sen började jag spela på college i USA och var där i ungefär fyra år. Det var där jag gjorde det mesta av min spelarkarriär. När jag kom tillbaka till Sverige valde jag till slut att lägga skorna på hyllan vid 28. Jag hade mycket småskador hela tiden och så fick vi barn i samma veva. Det var då övergången till tränaryrket kom.

Vad fick dig att bli tränare och vad håller motivationen uppe i dag?

– Att tillhöra fotbollen är ens identitet. Det är svårt att ta sig därifrån och där tror jag att jag delar erfarenhet med många. För mig handlade det framför allt om att jag såg behovet av målvaktstränare. Det var en sån brist på det att det kändes självklart att ta sig an rollen. Det behövs och det uppskattas. På så sätt får jag fortsätta med det jag älskar.

– Jag började i division tre men hann bara vara där ett par veckor innan jag fick frågan om att bli tränare i division ett. När man märker hur mycket det uppskattas att man är på plats växer elden hos en själv. Det är andras utveckling som driver mig. Jag får så mycket tillbaka av att kunna hjälpa till på det sättet. Där tog det fart ordentligt och jag började bokstavligt talat viga hela mitt liv åt tränaryrket.

– Efter två år i division ett fick jag frågan från Umeå IK. Det året vann vi serien och gick upp till allsvenskan. Sen blev jag kvar i fem år och vi åkte upp och ner. Det var extremt motiverande att få vara med och göra skillnad för målvakterna. Det gjorde att jag fortsatte mer och mer ända fram till där jag är i dag.

Hur skulle du beskriva dig själv som tränare och ledare?

– Jag skulle vilja säga att jag är en tränare som är duktig på att se människan bakom spelaren. Det är väldigt viktigt för mig att förstå vem det är jag har framför mig. Jag är väldigt intresserad av psykologi och har pluggat det tidigare. Som målvaktstränare jobbar man så tätt ihop med sina spelare. Alla individer är olika och fungerar på olika sätt. Därför behöver man kunna förstå vilka spelare man har att göra med. Det gäller så klart inte bara målvakterna utan hela gruppen.

– Sen är det viktigt att skapa en trygg miljö. Har man relationen och förstår varandra tror jag att spelarna känner sig tryggare. Då kan de också prestera bättre. Och givetvis måste man kunna stå för sin fotboll och sin kompetens.

– Jag är också en person som reflekterar väldigt mycket och har höga krav på mig själv. Varje träning följs av någon typ av reflektion eftersom jag hela tiden vill bli bättre. Jag ger mycket av mig själv som tränare och hoppas att det motiverar målvakterna.

Vilka förebilder har du haft genom åren?

– Jag har egentligen inte haft någon konkret förebild som tränare. Men just nu imponeras jag av vår nya förbundskapten Bri Campos. Jag tycker att hennes ledarskap är helt fantastiskt. Hon jobbar med spelarna rent kunskapsmässigt och får samtidigt ihop oss som grupp.

– Det handlar också om hur man får ihop sitt ledarteam och får ut det bästa av dem. Att man visar att man tror på dem och ger dem utrymme inom det område där de är som starkast. Att få spelarna att känna sig trygga och skapa den miljön tror jag ledde oss till framgången i F19-EM i somras.

– I övrigt är det så klart spelarna genom åren. I Umeå IK har det funnits fantastiskt många bra damfotbollsspelare som man har sett upp till.

Skulle du säga att du själv är en förebild?

– Jag hoppas det. Det är något jag strävar efter att vara för både spelare och ledare. Att visa vart man kan ta sig och bidra till andras utveckling.

– Det är mycket det min roll som utbildare och instruktör handlar om. I Umeå IK har vi bland annat två kvinnliga målvaktstränare som jag coachar i deras ledarskap. Det är jättekul, framför allt när de själva är så drivna att utvecklas. Jag hoppas att de får med sig så mycket som möjligt av vårt arbete tillsammans.

Hur inspirerar man fler kvinnor att ta klivet in i tränaryrket?

– Dels genom att dela med sig av sin egen resa och visa vilken väg man kan gå. Dels genom att finnas där som mentor och på olika sätt motivera dem att ta klivet. 
– Jag tror att ju mer kompetent man blir desto roligare tycker man att det är. Kan vi ge kvinnor mer kompetens tror jag att fler stannar kvar i tränaryrket. Det är ju precis det vi vill.

I damallsvenskan är bara två av huvudtränarna kvinnor. Hur ser du på det?

– Jag skulle verkligen vilja se fler. Jag tror att de förebilderna är viktiga. Att man som spelare ser de kvinnliga tränare som finns där i dag och hur kompetenta de faktiskt är. Jag hoppas att det sprider någonting till spelarna.

– Men mycket handlar också om att föreningarna vill satsa på det och att man får chansen. Precis som jag fick. Någon trodde på mig i ett hyfsat tidigt skede av min tränarkarriär och det var väldigt motiverande. Givetvis behöver man också jobba hårt för att ta sig dit. Men hade inte Robert Bergström i Umeå IK gett mig den chansen hade jag kanske inte varit där jag är i dag. Så det handlar även om att ge kvinnor chansen och att man inom föreningarna satsar på utveckling av sina tränare för att öka deras kompetens och hålla dem motiverade. Jag tror att det skulle gynna damsidan enormt mycket.

Vad skulle krävas för att fler kvinnor ska nå ledande roller i den högsta serien?

– Förebilder som sagt, men också utbildning och nätverk. Jag vet att det jobbas mer med det nu. Till exempel erbjuds UEFA B för kvinnor. Sådana satsningar tror jag behövs.

– Sen är det tyvärr så att det ibland endast är 10–20 procent kvinnliga deltagare på övriga tränarutbildningar. Det är ändå väldigt lågt. Hur får vi dem att först och främst dyka upp och sen fortsätta den vägen? Mycket handlar om att inspirera och motivera tror jag.

– Något annat som kan vara väldigt bra är att man som spelare påbörjar tränarutbildningar redan under karriären. En av målvakterna jag jobbade med i Umeå IK hade till exempel redan gått Målvakt B när hon fortfarande spelade. Man kan ju åka på en skada och helt plötsligt tvingas sluta. Har man då utbildningen kan man gå direkt in i tränaryrket med en bra grund att stå på. Där tror jag att föreningarna har en nyckelroll genom att erbjuda det till sina spelare. Vissa gör det redan och det är superbra.

– Och sen att kvinnor får se de tränare som lyckas. Jag tror att det gör väldigt mycket att kunna tänka ”jag kan också ta mig dit, det går faktiskt”.

Om vi gör om den här intervjun om tio år – var hoppas du att du är då?

– Jag vill hela tiden utvecklas. Man pratar mycket om mål och vart man vill härnäst. Just nu är jag fantastiskt nöjd med det jag gör. Ibland får jag frågan om jag inte vill klättra högre och högre. Men jag trivs så fruktansvärt bra där jag är.

– Med det sagt är jag absolut nyfiken på att till exempel prova ett år utomlands. Där har jag hållit tillbaka lite eftersom jag har min son här och det gör saker och ting svårare. Men om tio år har jag förhoppningsvis fått den typen av erfarenhet och jobbar fortfarande minst lika mycket med fotboll som i dag.

– Längs vägen är mitt mål att utbilda och utveckla både målvakter och tränare. Jag hoppas att jag kan ha bidragit till det under de tio åren.