Idrotten och kulturen har i veckor väntat på beskedet om hur mycket publik som ska tillåtas från och med oktober. Beskedet blev att inget beslut är taget. Regeringen anger smittskyddsargument för att upprätthålla den ensidiga nedstängning som råder. Folkhälsomyndigheten säger å andra sidan att en höjning skulle vara genomförbar under rådande omständigheter. Förvirringen är total.
Att hålla nere spridningen av Coronasmittan är nödvändigt, det är vi helt eniga om.
Men, då viruset ser ut att stanna en längre tid så måste vi också lära oss att leva med pandemin.
Affärer, köpcentra, krogar, kollektivtrafik, skolor och arbetsplatser tillåts alla driva sina publika verksamheter. Det har hanterats med uppmaningar om egenansvar, social distansering och handtvätt, och när det ansvaret tas så fungerar det.
Men för kulturen och idrotten är det totalstopp via en regeringsförordning. Näringsförbud. Vi är trygga i att Sverige kan verka både för att ha en låg smittspridning och samtidigt tillåta begränsad publik på våra evenemang. Det ansvaret kan vi ta betydligt bättre än de flesta, med de stenhårt kontrollerade evenemang vi kan styra upp.
Så varför är det endast vi som har stängts ner?
Till stora köpcentra kan mellan 10 000 och 30 000 personer per dag tillåtas resa, utan kontroll alls. Elitfotbollen ser inte ut att få ta emot ens ett par hundra besökare, vid ett fåtal gånger per klubb, i höst. Allsvenskan, OBOS Damallsvenskan, Superettan och Elitettan vill också öppna upp under egenansvar – och vi vill göra det på ett säkert sätt. Vi är de första som backar och drar ner på publikantalet om det generella smittläget i landet skulle öka ännu mer, tro inget annat. Det behövs inga särlagstiftningar för det, endast en ansvarsdialog likt övriga länder i Europa.
Så vad är konsekvensen av den nedstängning regeringen beslutat om?
Det svenska samhället fortsätter att vara öppet med en uppmaning till egenansvar. En strategi som har visat sig framgångsrik på de flesta områden, och som skyddat inte bara mot Covid-19 utan också mot att få farliga samhällsekonomiska effekter.
Men det gäller som sagt inte för alla. Elitfotbollen spelar sedan mitten av juni inför tomma arenor och klubbarna, som verkligen har visat att de kan ta ansvar, blöder. Våra supportrar, som också visat att de är beredda att ta stort ansvar, negligeras helt.
Förlusterna kan räknas både direkt och indirekt, långsiktigt och kortsiktigt. Enbart den direkta kortsiktiga effekten av 2,5-3 miljoner uteblivna biljettförsäljningar med tillhörande matchdagsintäkter kan räknas upp mot en halv miljard kronor i förlust för elitfotbollen.
Långsiktigt riskerar vi att tappa relationen med många av de supportrar och partners som än så länge står lojalt väntande vid vår sida. Men, det kommer inte att hålla länge till, och den långsiktiga skada som riskerar drabba oss av detta handlar inte om ”bara” någon halvmiljard.
Vår verksamhet är allvarligt skadad, vi blöder. Då förväntar man sig dialog och hjälp av regering och berörda myndigheter. Så är vi fostrade i detta land, tryggheten i att man har någon att vända sig till.
Vår uppfattning är att det behövs en betydligt bättre och aktivare dialog med oss om vad vi kan göra. Och lyssna på våra konkreta förslag.
I stora delar av övriga Europa har den dialogen varit en nyckel för att hitta gemensamma lösningar, både för att öppna upp och för att vid behov stänga ner. Det fungerar, men i Sverige är det passivt. Varför?
I slutet av sommaren blev trycket och den bristande logiken för mycket att svälja, och det utlovades från regeringshåll en ändring på den ”orimliga” förordning vi levt med.
Fotbollen lämnade in ett remissvar som går ut på att arenans maxkapacitet och övriga förutsättningar bör avgöra hur mycket publik som är ansvarsfullt att släppa in på varje match, och att de protokoll som elitfotbollen har tagit fram får styra över hur publiken kan återvända på ett smittsäkert sätt. Folkhälsomyndigheten har förordat en höjning till folksamlingar på upp mot 500 personer, och står fast vid det.
500 personer på exempelvis Friends Arena skulle innebära att det sitter en person på var hundrade stol. Jämför det med villkoren för andra verksamheter i samhället.
En person på var hundrade stol i restaurangerna? På bussarna? På tågen? Det som nu styr för oss har inte med smittskydd att göra, det är en flagrant, medveten nedvärdering och nedprioritering av evenemangsidrott och kultur. Varför?
Vi har visat att vi kan ta ansvar. Våra supportrar har visat att de kan ta ansvar. Våra arenor tillåter social distansering och ligger ofta så placerade att kollektivtrafiken inte är det främsta sättet att transportera sig till evenemanget. Vi är extremt vana vid att arrangera evenemang, och har både organisationen för att genomföra och kontrollera detta.
Andra länder i Europa öppnar i direkt dialog med sina respektive regeringar upp för publik på läktarna, i vissa länder är det till och med tillåtet med 10 000 åskådare eller mer, beroende på arena. Och ändras smittläget så tar man steg tillbaka, likaså under ansvarsfull dialog. Det är länder som har samma, eller liknande, protokoll för genomförande av match som vi har och som arbetar under samma pandemi. Det fungerar med samverkan som metod.
Fotbollen är den största och mest populära sporten i Sverige. Fristående undersökningar visar att hälften av alla svenskar – runt fem miljoner människor – är intresserade av fotboll. Elitfotbollen är en av de största samhällsaktörerna. Elitfotbollen är folket. Vi skapar sysselsättning, bidrar till hälsa och välmående, inkludering och integration. Varje år drar vi in miljarder till statskassan. Släpp in oss i dialogen, mildra näringsförbudet och låt oss visa att vi kan fortsätta ta ansvar. Särbehandla oss framför allt inte negativt under tystnad.
Ge oss samma förutsättningar under ansvar som till exempel företag, kollektivtrafik, krogar, affärer, shoppingcentra och fabriker har.
Det anser vi är ytterst rimligt att begära av våra politiker.
Karl-Erik Nilsson, ordförande Svenska Fotbollförbundet
Annika Grälls, ordförande Elitfotboll Dam
Lars-Christer Olsson, ordförande Svensk Elitfotboll