Som spelare gick Isabelle Fredriksson hela vägen genom Örebrofotbollen: hon började i lilla Eker, tog klivet till akademispåret i KIF Örebro och spelade sina sista säsonger i Örebro SK. När hon sedan lade skorna på hyllan blev det tomt – så länge hon kunde minnas hade hon identifierat sig som fotbollsspelare. Kvar i klubben var hon ändå – som controller på ÖSK Ungdom. Men när klubbchefen föreslog att hon skulle testa att träna ett lag fastnade hon direkt. I dag är hon tränare för spelare i åldrarna 15–19 år i ÖSKs flickakademi och huvudansvarig över flickakademin.

– Då fick jag ju allt det jag har upplevt här och får vara med och bidra till tjejernas utveckling, säger Isabelle Fredriksson.

Vem är du som person och tränare?

– Jag skulle beskriva mig som en aktiv tränare som lever fotboll. Jag har spelat själv och tror att mycket av det jag tar med mig från fotbollsplanen bidrar till hur jag är som ledare. Tydlighet är väldigt viktigt för mig och jag ställer ganska höga krav på mig själv i planeringen: allt ska ha ett syfte. Jag vet ju själv hur det var som spelare, man ville veta varför man gjorde vissa saker.

– Jag uppmuntrar spelarna i det. Förstår ni inte varför, ställ frågan. Detta bidrar till en bra kommunikation där jag och spelarna är enade om vad som ska göras på plan.

Vad mer behöver finnas i en träningsmiljö?

– Glädjen, både bland spelarna och ledarna. Jag är övertygad om att glädje och utveckling inte är motsatser till varandra utan tvärtom. Utan glädje är det svårt att bli en bättre fotbollsspelare. Och sen tror jag jättemycket på relationer. Alla är unika, och relationen till varje spelare är jätteviktig. Att se individerna i fokus bidrar till lagets utveckling. Finns detta skapas en trygg miljö där spelarna kan utvecklas trots hög konkurrens. 

Vad inspirerar dig i tränarrollen i dag?

– Mina spelare inspirerar mig varje dag. Jag inspireras av deras nyfikenhet, att de alltid kommer ner till träningen och vill lära sig och hela tiden bli bättre. Det gör att jag vill ge mer av min tid.

Har du några förebilder?

– Främst min farmor. Hon har aldrig spelat fotboll, men hennes sätt att vara har inspirerat mig i allt jag gör. Att ha skinn på näsan och vara tydlig men ändå vara väldigt ödmjuk. Det ser jag tendenser av i mitt sätt att vara tränare.

– Sen tar man med sig mycket från de tränare man haft. En av mina tränare, Dennis, var väldigt tydlig i det han gjorde och det är något jag ser som viktigt. Man tar lärdom åt båda hållen, både ”det där var bra” och ”det där hade jag velat ha på ett annat sätt”. Om det är facit eller inte vet man ju inte, men det jag har landat i är mycket det här med relationer och kommunikation. Alla vill ha det på olika sätt, och då måste man bygga relationen utifrån vad spelaren vill ha.

Skulle du säga att du själv är en förebild?

– Jag vill tro och hoppas att jag inspirerar tjejerna i mitt sätt att vara, både i det fotbollsspecifika och som människa. Båda bitarna finns i det.

I damallsvenskan finns i dag bara två kvinnliga huvudtränare. Är det ett problem att det saknas kvinnor i tränaryrket?

– Jag gillar kanske inte att kalla det ett problem, jag skulle hellre säga att det finns en stor utvecklingspotential där. Det märker man när man är iväg på utbildningar och konferenser: det finns så många kloka kvinnliga ledare och förebilder som jag tycker vore jätteroligt om de fick större plats.

– Och det är ju en sådan sak i sig, att träffa kloka kvinnor på konferenser och utbildningar inspirerar också. Jag tycker verkligen att det behövs fler kvinnliga ledare på större poster, om man uttrycker det så.

Vad är det som saknas för att komma dit?

– Jag tycker att det är på god väg, men vi behöver ta ner de barriärer och fördomar som finns runt omkring så att det blir enklare för kvinnor att ta en sådan plats. Den som är bäst lämpad ska ha jobbet, det tycker jag fortfarande, men barriärerna runt om skulle man kunna stycka ner.

– Sen tror jag mycket på att klubbarna har ett stort ansvar. Spelare som väljer att avsluta sina karriärer, hur fångar man upp dem? Jag tränar 15 till 19-åringar och även om de inte har huvudet på att bli tränare så ska de veta att spåret finns. Jag fick höra av en spelare att ”när jag slutar ska jag bli tränare som du”, och det tycker jag är viktigt. Alla blir inte elitspelare, men alla som tränar varje dag gillar ju sammanhanget och fotbollen. Där skulle alla klubbar kunna ta ett större ansvar i hur man fångar upp dem.

Vad har du för mål och drömmar med tränarkarriären?

– Det är svårt att sätta något specifikt mål, men jag vill hela tiden utvecklas. Jag tycker det är skitkul och jag känner att jag utvecklas varje träning. Men klart att man drömmer om att få jobba med fotboll på heltid, att få göra det man älskar hela dagarna.

– Det stora för mig är ändå att känna att spelarna får ut någonting av mitt sätt att leda.

En av dina spelare har sagt att hon vill bli tränare som du. Vilka råd skulle du ge henne den dagen hon står där?

– Först och främst: tänk inte så mycket, utan börja med hur du själv ville bli bemött. Vad tyckte du var det bästa dina tränare gjorde mot dig? Börja där, i grunden. Vad vill jag vara för tränare, vad är mitt sätt att leda?

– Fotbollsbiten går alltid att lära sig. Det finns massa utbildningar att gå och många kloka människor att lära sig av. Så mitt tips handlar mer om tankeverksamheten: hur vill du uppfattas som tränare? Och sen väldigt mycket kring glädje, engagemang och relationer.

Var är du om fem år?

– Då hoppas jag att jag kan säga att jag jobbar 100 procent med fotboll. Att jag kan blicka tillbaka och säga att jag har vuxit som tränare och som människa, att jag har fått ännu mer kött på benen och ännu mer erfarenhet.

– Och att jag fortfarande älskar det jag gör. Att jag kommer ner till träningen med ett leende på läpparna varje dag, men fortfarande känner mig utmanad och att jag hela tiden kan bli bättre.

Intervjun görs inom ramen för Elitfotboll Dams initiativ Elite Coaching Pathways och som syftar till att öka antalet kvinnor i elittränarrollen.

Elite Coaching Pathways möjliggörs av Sundström Safety AB.